lördag 12 januari 2019

Offerkofta och bitterboots


När slutar det göra ont? Den som har svaret får gärna maila mig på armerade@gmail.com

I ärlighetens namn går det nog aldrig över helt. Men man lär sig hantera det som gör ont. Kanske nöts det vassa ned med tiden. Blir till erfarenheter som tillslut blir en del av livet. Vare sig man vill det eller inte. Oavsett vad man har råkat ut för så måste man få reagera och känna vad man vill inför det inträffade. Men vad som är än mer intressant, enligt mig, är hur man sedan väljer att agera. Självklart kan man hamna i situationer som känns fullständigt hopplösa och där valmöjligheterna är nästintill obefintliga. Men i de flesta fall har du ett val. Valet handlar om hur du väljer att hantera dina känslor. 

Jag kan bara utgå från mig själv och vad som har fungerat för mig. Att våga vara i skiten ett tag (olika länge beroende på skit) för att sedan ibland ta tag i den, ibland lägga den på hyllan ett tag, ibland bara acceptera det som är. Vad jag än väljer, så väljer jag. En enkel lösning kan vara att skylla skiten på yttre omständigheter eller på en annan person. Det stämmer ju! Många gånger beror jobbiga saker på andra personer eller på omständigheter som vi ej kan rå över. Men att fastna i det och riskera att klä sig i både offerkofta och bitterboots är något jag in i det sista vill undvika. 

Ta lärdom. Gå i terapi. Prata med en vän. Prata med en ovän. Suck it up. Deal with it. Gråt ut. Acceptera. Acceptera inte. Gör om och gör rätt. Gör något.

Tankar?

Ha en fortsatt fin dag!

/Karin 


onsdag 9 januari 2019

Att inte alltid orka


Idag grät jag i bilen hem från jobbet. Det har varit ett par tuffa dagar såhär i början av terminen och mina reserver är inte på topp. Därav det korta skrivuppehållet. Jag har ätit, sovit, och jobbat. Och ägnat min kärlek en hel massa tid. Det är det här som ter sig lite paradoxalt. Jag har det himla bra, men så blev jag så väldigt ledsen idag. Känner hur jag trillar ner i bekräftelsefällan eftersom jag är stressad, inte har sovit tillräckligt och känner mig allmänt loppig. Sa jag att jag har mens och är ganska pms:ig? Hur som helst så har jag uppenbarligen flera anledningar till att känna mig lite nere.

Fine. Det är lugnt. Det ordnar sig.

Min poäng är helt enkelt den att dessa dagar måste också ges utrymme. När fulheten, sunket och loppigheten smyger sig på. Att fulgråta i bilen mellan jobbet och hemmet är verkligen en underskattad sysselsättning.

Tränar på att andas. Koncentrera mig på det jag kan påverka och nonchalera yttre omständigheter som varken har med mig att göra eller är riktade mot mig. Att inte bli ängslig och slå på mig själv. Att istället fokusera på det som är. Det jag vet och det som finns på riktigt.

Andas.

/Karin


torsdag 27 december 2018

Rädslan för att anpassa sig för mycket

Mellandagarna är de dagar som jag brukar njuta som allra bäst. Julens förväntningar har lagt sig och byts ut mot tid för reflektion. Just den här julen har varit väldigt intensiv. Mysig, men intensiv. På juldagen kroknade jag och dottern och gårdagen ägnades i säng. Det ser inte mycket bättre ut i dag, men jag känner ändå hur livet är på väg tillbaka. Vi ska försöka vila och återhämta oss så mycket som möjligt.

Den senaste tiden har det smugit sig in kärlek i mitt liv. Ja, det känns alldeles fantastiskt och jag bara njuter av den känslan. Vi har inte träffats än, utan ska göra det till helgen. Bara jag blir frisk nog... Men. Den senaste tiden har ett sting av olust gjort sig påmind. Jag noterar hur jag anpassar mig efter hans mående. Jag vet att det hör till och särskilt i början av en relation. Jag ska heller inte påstå att jag anpassar ihjäl mig så som jag gjort i tidigare relationer. Jag är ju medveten om att jag tenderar att anpassa mig, så jag har ju koll på detta.

Jag är livrädd att hamna i en sådan relation igen. En relation där jag går och känner in den andre personens mående hela tiden och anpassar mig efter detta. Personen jag har släppt in i mitt liv lider av periodvis ångest, vilket han är öppen med. Det svåra är bara hur jag ska hantera det. Behöver jag hantera det? Jag vill inte bli påverkad för mycket. Han är rädd för att detta ska skrämma iväg mig och jag är rädd att det kanske kommer att göra det. Jag vet inte om jag orkar med moodswings framkallade av ångest och bergochdalbanemående.

Så rädd för att jag ska anpassa mig sönder och samman igen. Vill så gärna träffa den här personen och inte bara vifta undan honom av rädsla orsakad av mina egna hjärnspöken. Samtidigt är jag rädd för att jag kliver in i något destruktivt igen. Tilläggas bör att detta är den mest intelligenta och seriösa människan jag någonsin har pratat med. Han har öppnat dörrar till mitt inre som jag inte ens visste fanns. Han ger mig så otroligt mycket mentalt och jag är sjukt nyfiken på att få träffa honom. Jag borde nog bara fokusera på min självkänsla och lita på min intuition. Lita på att jag aldrig mer kommer att anpassa mig efter en annan människas behov så att jag tappar bort mig själv. Fokusera på att stå upp för mina behov och mitt välmående.

Först då kan kärleken flöda.

Ha en riktigt fin torsdag!
/Karin


onsdag 19 december 2018

Kärleksbrevet

Ganska tidigt i vår relation skrev jag kärleksbrev till honom. Det allra första fick han tillsammans med sin födelsedagspresent. Då hade vi varit tillsammans i 1,5 månad. Jag var så förälskad i honom. Jag sov inte, åt inte, kunde knappt fungera på ett normalt sätt. All min tid och hela mitt inre upptogs av honom. Jag var blixtförälskad.

Ett av alla mina sätt att uttrycka min kärlek för honom var att skriva. Under våra 4 år så blev det en hel del brev. Men så är jag en skrivande person, det är ett av mina sätt att uttrycka mig. I skrift kan jag låta känslorna bre ut sig som akvareller i vatten. Det är pappret som sätter gränserna. Bokstavligen talat.

Han menade att han inte var en skrivande person. Därför fick jag aldrig något svar.

Jag hade så gärna velat få ett svar. Ett endaste svar på något av alla brev. Jag är medveten om att jag inte kan begära samma frekvens, eller ens något svar över huvud taget, men det skavde. Som det skavde.

När jag lämnade honom kom svaret. Som jag väntat, längtat och hoppats på att få ett kärleksbrev från honom. Det var ett vackert brev, men det var ett försenat brev. Han visste precis vilken punkt han skulle trycka på. Både egoistiskt och självcentrerat att ge mig det jag så länge önskat. Helt i egenintresse. Så sorgligt.

Ha en fortsatt fin dag!
/Karin




måndag 17 december 2018

Himmel och helvete

När vi hade det bra så var det så fantastiskt bra och när det var dåligt så var det fruktansvärt dåligt. Som att vara i himmelen och helvetet på en och samma gång. Det ena gav bränsle åt det andra. Aldrig älskade vi varandra så mycket som efter en dålig period. När det dåliga ebbat ut, omslöts vi av en enorm kärlek och ville mer eller mindre krypa in i varandra. Så härligt det var att få känna mig älskad igen. Ompysslad och åtrådd efter ibland dagar av tystnad eller utfrysning. Så sjukt nu när jag tänker tillbaka på det. Så fruktansvärt destruktivt att vara i ett sådant förhållande. Som att åka berg och dalbana och aldrig veta när det ska lugna ner sig. 

Till alla er därute som älskar aset ni lever med. Ni är inte ensamma. Vi älskar dessa människor igen och igen och igen. Vi tar tillbaka dem lika många gånger. Varje gång tänker vi att just den här gången ska bli annorlunda. Den här gången kommer vi att få det att funka. Hjulet snurrar vidare och innan vi vet ordet av är vi tillbaka på ruta ett. Inget har blivit bättre, samma gamla mönster upprepas och samma gamla löften bryts. Men vi fortsätter att älska.

Ha en riktigt fin kväll!

/Karin




söndag 16 december 2018

Men gumman, jag älskar ju dig!


Visst låter det rart? Jag ville så gärna tro på honom, så jag förlät och slätade över både en, två och tusen gånger. Jag menar, även om han inte sa förlåt eller på annat sätt visade att han ångrade sig, så sa han att han älskade mig. Mer än så kanske jag ändå inte kunde begära. Om han nu var så fin och sa att han älskade mig, behövde jag ju inte fortsätta vara ledsen eller tjura. Det låg på mig huruvida vi skulle komma över et jobbiga eller ej. Även om jag inte kände att något hade förändrats så ville jag inte stå i vägen för att få tillbaka det härliga mellan oss. Jag förlät och sedan gick vi vidare. Trasslet viftade vi bort och låtsades inte om där det låg i hörnen och byggde berg. 

På det här viset traskade vi vidare. Han lika nöjd som jag var missnöjd. 

Tankar på det?

Ha en fortsatt fin söndagkväll!
/Karin

onsdag 12 december 2018

Att lämna en destruktiv relation del 2

Så du har samlat kraft och mod. Du har planerat. Det är dags att gå. Men du kan inte. Det går bara inte just nu. Det är ju barnens luciafirande på torsdag, sen ville hans mamma att ni skulle komma förbi på glöggmys på söndag. Hela december är ju ganska mysigt i alla fall. Nej, sen är det ju det här med julen. Du kan inte förstöra barnens jul också ovanpå allt. Du tänker att du tar det i januari. Att det inte är läge just nu. Det känns inte som det rätta tillfället.

Kom ihåg att det rätta tillfället inte finns. Hur gärna vi än vill tro att det finns ett optimalt tillfälle då stjärnorna och månen står rätt och att allt kommer att bli så mycket lättare. Men nej, det finns inte något sådant tillfälle. Bättre och sämre tillfällen, ja. Men inte ultimata.

Det kan kännas bra att landa i den vetskapen. Att det ändå aldrig finns något riktigt bra tillfälle. Det kan också kännas skönt att veta att när dagen väl kommer, då är det den perfekta dagen för just dig. Då vet du att det är nu det sker. Det är nu jag lämnar honom. För att du ska komma dit behöver du troligen planera för din reträtt.

Tillbaka till listan igen. I Steg 1 berättade jag om min att-göra-lista. Då handlade det om att stärka mig själv för att kunna samla ihop mig tillräckligt för att orka lämna. Nu har det blivit dags att planera mer praktiska saker. Om ni bor och lever tillsammans, har du någon annanstans du kan ta vägen? Har du någon vän, familjemedlem eller annan person i din närhet som kan öppna sitt hem för dig och de dina när väl dagen är kommen? Fundera även igenom vad du behöver få med dig. Det kan bli viss dramatik när det väl är dags. Det kan också vara hur lugnt och städat som helst. Men se till att ha förberett det nödvändigaste.

Jag minns att jag tänkte att just jag inte behövde packa någon väska i förväg, så dramatiskt skulle det inte bli. Vår relation var aldrig fysiskt hotfull på det sättet jag hört att andra levde i. Därför planerade jag bara väskan i mitt huvud. Det skulle visa sig vara ett stort misstag. Jag skulle ha packat väskan och på så sätt sett till att ha fått med mig det jag behövde. Så packa en väska. Den behöver inte vara stor, se bara till att ha pass, andra viktiga handlingar, mediciner och övrigt som just du anser vara viktigt.

Steg 2:

  • Det rätta tillfället finns inte.
  • Förbered dig genom att aktivera vänner och familj.
  • Går det att ordna så att du kan sova hos någon en tid? Planera för detta.
  • Packa din väska. Gärna på riktigt, men i alla fall mentalt.
Bra! Du har tagit ett steg till i rätt riktning Som jag skrev i det förra inlägget. Blir situationen ohållbar pga våld eller hot. Då går du på direkten. Eller kontaktar Kvinnofridslinjen eller polis. 

Visst känns det skönt att ha en plan?

Ha en riktigt fin onsdag!

/Karin

måndag 10 december 2018

Du har kraften!

Ny vecka och nya möjligheter, säger den optimistiske. Den som inte har samma sprudlande energi kanske bara vill dra täcket över huvudet och somna om. Jag har nog lite av både och just nu. Decembermörkret är fortfarande överlägsen den vita gnistrande snön, vilket gör att det krävs lite mer än vanligt för att orka upp ur sängen. Under november och december har jag haft en klar och tydlig strategi, jag har valt att gå upp ännu tidigare bara för att kunna få längre tid att starta igång systemet.

Vid 05:30 ringer klockan, en kvart senare sitter jag i soffan med kaffe och ett tänt ljus. Morgonen är verkligen min stund. Ja, jag är supertrött när klockan ringer, men jag vet hur mysigt det är att få den där morgonstunden för mig själv. Det goda överväger det onda. Som med så mycket annat.

Rubriken på dagens blogginlägg kan verka en aning överentusiastisk. Ja, men visst stämmer det? Du har kraften att påverka din dag. Kraften att förändra sådant du vill. Sjukdomar, död och elände kan vi inte göra så mycket åt, men många andra saker kan vi ta kommando över. Det lilla i vardagen tänker jag på i första hand. Börjar man i det lilla så brukar man kunna nå det stora.

Det är måndag och det är vecka 50. Bara tre veckor kvar av det här året. Hur vill du avsluta ditt år?

Ha en riktigt fin måndag!

/Karin

lördag 8 december 2018

En vacker jävla dag ska jag lämna honom.

Det var natt och han hade somnat. Jag var så i grunden ledsen att jag inte kunde komma till ro. Tidigare på kvällen hade vi grälat och eftersom han inte orkade med mig, gick han och lade sig. Kvar uppe satt jag och kände paniken komma. Jag fick problem att andas, hyperventilerade och kände hur väggarna kröp närmare och närmare. Det var så tyst, så tyst. När jag tittade in i sovrummet såg det ut som att han sov, men jag vet inte.

Många gånger gick han bara och lade sig. Det var inte alltid som han sov. Kvar uppe blev jag med unfinished business och känslor i uppror. Jag vet att han tyckte att jag sökte gräl, men det gjorde jag inte. Jag ville att vi skulle prata i syfte att förstå varandra bättre. Reda ut det som gick att reda ut, släppa det som behövdes släppas. Ge varandra en kram även om vi var oense i sak. Det blev aldrig så. Han gick och lade sig, jag satt kvar uppe, men monstren fanns kvar. Hans följde med till sängs och mitt satt och morrade bredvid mig i soffan. En vacker jävla dag ska jag lämna honom, skrek rösten inombords. Frustrationen över att vi inte kunde mötas var enorm. En avgrundsdjup sorg över att jag innerst inne visste att vi aldrig skulle få det att fungera.

Natt ersattes av morgon och ljuset letade sig obönhörligen in. Ny dag, nya tag. Tiden gick och så fortsatte vi i samma gamla hjulspår. Mönstret karvade sig djupare och djupare in i vår vardag. Såret inom mig blev mer och mer infekterat. Min inre röst försökte göra sig hörd på många olika sätt. Men jag valde att inte lyssna. Jag slog hellre på mig själv och bannade min oförmåga att få vårt förhållande att fungera. Vad gjorde jag för fel? Varje gång jag ville prata om något med minsta djup gällande vår relation slutade det med skrik och panik. Jag testade att inte ta upp saker och ting över huvud taget. Gick sådär. Jag testade att släcka ner mina egna behov. Gick också sådär. Provade tillslut att bara hålla med, vara följsam och glad. Alltid glad och peppande. Det gick bättre. För honom. För mig och för vårt förhållande gick det dåligt.

Så kom det sig att jag återigen kom på mig själv med att tänka:

En dag ska jag lämna honom. En vacker jävla dag går jag och kommer aldrig mer tillbaka.

torsdag 6 december 2018

Du blir ändå aldrig bra på bild.



När vi levde tillsammans var det jag som skötte det mesta av dokumentationen i form av att ta bilder. Ni vet det vanliga. Fota barnen på stranden, på semestern, i vardagen, vid högtider osv. Fotokalendern som levererades varje jul producerades knappast av sig själv. Tilläggas bör att det var en väldigt uppskattad julklapp och gick helt i linje med "omtänksamma jag". Frid och fröjd!

Jag brukade även fota honom. Ensam och tillsammans med barnen. Var vi på gemensam semester såg jag till att fota dem tillsammans, så att det skulle finnas fina minnen att titta på. Jag är en amatörfotograf och bilderna blev väl helt okej och syftet var att dokumentera och fylla på familjealbumet. Jag själv hamnade sällan på bild. Några gånger bad jag honom ta bilder på mig tillsammans med min dotter och då fotade han. Men sällan eller aldrig tog han bilder på mig. Jag skämdes för att det gjorde mig ledsen. Jag fotade ju honom lite då och då. Dels ville jag ha bilder att titta på eftersom vi inte bodde ihop och dels ville jag ge honom den omtanken. Jag sa alltid att han blev fin och hur snygg han var.  Men bilderna på mig uteblev. Sådan fånig sak att bli ledsen över...

Men så minns jag den gången jag frågade om han inte ville ta en bild av mig och ha svarade att "men gumman, du blir aldrig bra på bild, du ser inte naturlig ut." Jag minns hur jag sjönk ihop och bara konstaterade att han hade rätt. Jag känner mig alltid lite obekväm när kameror åker fram, men jag tycker att det har blivit bättre med åren. Varför kunde han bara inte fota och få mig att känna mig betydelsefull och fin? Nu när jag blickar tillbaka tycker jag inte alls att det är fånigt. Det är snarare ett av alla sätt att visa uppskattning för sin partner. Tro nu inte att jag ville bli fotad i tid och otid, nej, men kanske ett par bilder om året så att även jag kunde ha bilder av mig och barnen eller bilder av oss tillsammans.

Hoppas ni får en fin torsdag och glöm inte att man kan visa kärlek och omtanke på många olika sätt, att ta en bild och säga att personen är fin är bara ett exempel.

/Karin

onsdag 5 december 2018

När man är förälskad i en potential


Många gånger har jag tänkt tankar som:

  • Om han bara fick i ordning på sin relation med sin mamma (och syster och exfru...).
  • Om han bara kunde berbeta sitt emotionella bagage, då...
  • Om han bara kunde känna hur mycket jag älskar honom.
  • Om han bara kunde tänka sig att gå iväg och prata med någon professionellt.

Nu låter det som att jag lade över allt ansvar på honom. Att det var han som skulle förändras. Så var det inte. Parallellt med dessa tankar gjorde jag själv allt ovan. Vid flera tillfällen kom "vi" fram till att det var jag som behövde förändra mig. Det var jag som behövde bearbeta saker, söka samtalsstöd, reda ut mina tidigare relationer. Om jag bara inte var så krånglig och istället kunde förstå honom, så skulle allt bli bra. Jag hade tillräckligt bristande självkänsla för att alltid utgå från att det var jag som borde förändra mig eller ta tag i situationen. Vilket ledde till att jag började ifrågasätta mitt agerande, mitt sätt, mina värderingar, ja hela mig. Nu i efterhand kan jag se mönstret, men där och då var jag beroende av hans bekräftelse och kärlek, så jag anpassade mig sönder och samman. Utan något annat resultat än att jag mådde sämre och sämre.

Ibland tänker jag på det som att jag var förälskad i en potentiell fantastisk man. Bara, det och det behövde fixas. Jag som bara ville älska honom för den han var. Jag ville ju inte ändra hans personlighet, bara några av hans beteenden. Jag vet inte vad som är mest fel här. Fel var det och fel blev det. Man kan inte ändra på en annan person. Om personen dessutom saknar självinsikt och är extremt motvillig att utvecklas, så är det ett dött lopp. Det enda jag ville var att vi skulle bli utvecklas och bli bättre tillsammans. 

"You can't force someone to understand a message they aren't ready to receive."

Hittade det här på nätet någonstans och tyvärr kan jag inte ge upphovsmänniskan kredd, men jag tycker att det säger så mycket. Oavsett vad saken gäller, om inte mottagaren är redo så kan omöjligen budskapet nå fram.

Ha en fortsatt fin dag!

/Karin

Offerkofta och bitterboots

När slutar det göra ont? Den som har svaret får gärna maila mig på armerade@gmail.com I ärlighetens namn går det nog aldrig över helt...