Att skriva om det såriga

Det är arla morgon och jag har precis avslutat ett avsnitt i min text. Ytterligare en bearbetning av det som varit. Jag skriver mig bokstavligen igenom en livskris. Eller... Ömsom skriver, ömsom läser. Skriver på morgnarna och förlorar mig i andras historier kvällstid. Det funkar för mig.

När jag skriver så skriver jag bara. Jag behöver inte ta hänsyn till andras upplevelser av det inträffade, eller visa respekt för hur andra skulle tolka det jag skriver. Det handlar ju om att äga sin upplevelse. Min copyright. Det är otroligt befriande att få skriva som det det var. När jag får ner orden i text och läser igenom så förvånas jag över vad jag har gått igenom. Jag är igenom.

Man ska inte missbruka ordet kris och därför är det med stor respekt som jag inser att det är just en kris jag går igenom. Inte mitt livs första och troligen ej den sista. Människan är ju till sin natur anpassningsbar, vilket gör att vi klarar stora förändringar och ser till att hitta nya vägar. Min väg går genom orden. Ord och skrot.

Tack för att du läst. Kommentera gärna hur du brukar ta dig igenom nedgångar, små som stora. Vi har mycket att lära av varandra. Ha en fin dag!