Under ett par månaders tid har jag känt ett stort behov av att få skriva om sånt som berör. På riktigt. Men det skulle innebära att jag skulle behöva vara modig nog att gå nära. Att på riktigt våga lyssna på den där berömda inre rösten, som inte alltid säger det man vill höra, om än sagt i all välmening. Den där rösten alla pratar om att man ska lyssna till, men som få verkar göra på riktigt.
Det kan vara nog så svårt att lyssna på kroppens olika signaler. Lunchhungern är den röst som låter högst när jag är på jobbet. Sen rösten som påminner om att jag är kissnödig och sen har vi ju kafferösten. Äta, gå på toa och dricka kaffe. Gissa mitt yrke..? Lärare? Javisst!
Just nu läser vi boken "Tio över ett" skriven av Ann-Helén Laestadius i skolan. Boken som berättar om den stora Kirunaflytten och om Maja som går på högstadiet och mest av allt oroar sig för att hennes familj ska dö i raset. Så hon filmar och pratar in sina tankar på mobilen. Som ett bevis på att hon finns. Har funnits. En väldigt finstämd bok som berör genom sitt genuina språk och äkthet i hur livet kan ta sig i uttryck när det känns som om allt förändras runt omkring en.
Maja, flickan i boken, får mig att fundera över mitt egna liv. Varför känner jag igen mig så otroligt mycket i Maja? Varför känns det som om livet skakar samtidigt som jag aldrig levt så stabilt som jag gör just nu. Jag har min familj. Jag har tak över huvudet. Jag har pengar till mat och allt vi kan tänkas behöva. Jag har hälsan. Jag har kärlek i mitt liv och jag har en lust att skriva. Skriver jag inte så dör jag. Jag har inte skrivit på tre månader. Är det därför det känns som att jag inte är sann? Saknar mitt genuina jag. Att jag bara är en orgie av vardagsplikter och arbetsåtaganden. Ja kanske.
Tack för att du läst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar