Många gånger gick han bara och lade sig. Det var inte alltid som han sov. Kvar uppe blev jag med unfinished business och känslor i uppror. Jag vet att han tyckte att jag sökte gräl, men det gjorde jag inte. Jag ville att vi skulle prata i syfte att förstå varandra bättre. Reda ut det som gick att reda ut, släppa det som behövdes släppas. Ge varandra en kram även om vi var oense i sak. Det blev aldrig så. Han gick och lade sig, jag satt kvar uppe, men monstren fanns kvar. Hans följde med till sängs och mitt satt och morrade bredvid mig i soffan. En vacker jävla dag ska jag lämna honom, skrek rösten inombords. Frustrationen över att vi inte kunde mötas var enorm. En avgrundsdjup sorg över att jag innerst inne visste att vi aldrig skulle få det att fungera.
Natt ersattes av morgon och ljuset letade sig obönhörligen in. Ny dag, nya tag. Tiden gick och så fortsatte vi i samma gamla hjulspår. Mönstret karvade sig djupare och djupare in i vår vardag. Såret inom mig blev mer och mer infekterat. Min inre röst försökte göra sig hörd på många olika sätt. Men jag valde att inte lyssna. Jag slog hellre på mig själv och bannade min oförmåga att få vårt förhållande att fungera. Vad gjorde jag för fel? Varje gång jag ville prata om något med minsta djup gällande vår relation slutade det med skrik och panik. Jag testade att inte ta upp saker och ting över huvud taget. Gick sådär. Jag testade att släcka ner mina egna behov. Gick också sådär. Provade tillslut att bara hålla med, vara följsam och glad. Alltid glad och peppande. Det gick bättre. För honom. För mig och för vårt förhållande gick det dåligt.
Så kom det sig att jag återigen kom på mig själv med att tänka:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar