Offerkofta och bitterboots

När slutar det göra ont? Den som har svaret får gärna maila mig på armerade@gmail.com

I ärlighetens namn går det nog aldrig över helt. Men man lär sig hantera det som gör ont. Kanske nöts det vassa ned med tiden. Blir till erfarenheter som tillslut blir en del av livet. Vare sig man vill det eller inte. Oavsett vad man har råkat ut för så måste man få reagera och känna vad man vill inför det inträffade. Men vad som är än mer intressant, enligt mig, är hur man sedan väljer att agera. Självklart kan man hamna i situationer som känns fullständigt hopplösa och där valmöjligheterna är nästintill obefintliga. Men i de flesta fall har du ett val. Valet handlar om hur du väljer att hantera dina känslor. 

Jag kan bara utgå från mig själv och vad som har fungerat för mig. Att våga vara i skiten ett tag (olika länge beroende på skit) för att sedan ibland ta tag i den, ibland lägga den på hyllan ett tag, ibland bara acceptera det som är. Vad jag än väljer, så väljer jag. En enkel lösning kan vara att skylla skiten på yttre omständigheter eller på en annan person. Det stämmer ju! Många gånger beror jobbiga saker på andra personer eller på omständigheter som vi ej kan rå över. Men att fastna i det och riskera att klä sig i både offerkofta och bitterboots är något jag in i det sista vill undvika. 

Ta lärdom. Gå i terapi. Prata med en vän. Prata med en ovän. Suck it up. Deal with it. Gråt ut. Acceptera. Acceptera inte. Gör om och gör rätt. Gör något.

Tankar?

Ha en fortsatt fin dag!

/Karin 

Att inte alltid orka

Idag grät jag i bilen hem från jobbet. Det har varit ett par tuffa dagar såhär i början av terminen och mina reserver är inte på topp. Därav det korta skrivuppehållet. Jag har ätit, sovit, och jobbat. Och ägnat min kärlek en hel massa tid. Det är det här som ter sig lite paradoxalt. Jag har det himla bra, men så blev jag så väldigt ledsen idag. Känner hur jag trillar ner i bekräftelsefällan eftersom jag är stressad, inte har sovit tillräckligt och känner mig allmänt loppig. Sa jag att jag har mens och är ganska pms:ig? Hur som helst så har jag uppenbarligen flera anledningar till att känna mig lite nere.

Fine. Det är lugnt. Det ordnar sig.

Min poäng är helt enkelt den att dessa dagar måste också ges utrymme. När fulheten, sunket och loppigheten smyger sig på. Att fulgråta i bilen mellan jobbet och hemmet är verkligen en underskattad sysselsättning.

Tränar på att andas. Koncentrera mig på det jag kan påverka och nonchalera yttre omständigheter som varken har med mig att göra eller är riktade mot mig. Att inte bli ängslig och slå på mig själv. Att istället fokusera på det som är. Det jag vet och det som finns på riktigt.

Andas.

/Karin