Svart bälte i anpassning

 Under många år satte jag ständigt andras behov i första rummet. Jag hade verkligen svart bälte i konsten att anpassa mig efter andras behov och önskemål. Det fanns alltid någon vars behov var viktigare än mina egna. Jag gav och gav och gav. Inte bara emotionellt utan materialistiskt också. Jag kunde ha gett bort kläderna jag gick i. Jag hade kunnat ge bort allt. Varför?

Redan som liten flicka fick jag lära mig att koppla prestation till kärlek. När jag gjorde något bra fick jag kärlek. När jag avstod saker fick jag kärlek. När jag gav bort saker fick jag kärlek. När jag gav bort mig själv fick jag kärlek. I vuxen ålder har det lett till att jag utvecklat och förfinat olika sätt att tillfredsställa andras behov och vilja. Då har jag känt mig älskad. Att sätta andra människor i första rummet är en fin egenskap på samma sätt som att det är bra att kunna vara flexibel och anpassningsbar. Men jag fick aldrig lära mig vad som var rimligt att ge. Att jag hade rätt till egna gränser eller rätt att säga nej. Jag har alltid varit rädd för att såra någon eller att göra en annan människa ledsen, eller gud förbjude arg!

Min strategi för att undvika detta var alltid att skala bort mina egna behov. "Nej, jag behöver inte vila."Jodå, jag kan hjälpa dig med det (eller vad du vill)." "Ingen fara, jag hinner fixa det på vägen hem, tänk inte på det du." "Jaha, har dina barn på 9 och 11 har behov av att sova med dig i stora sängen? Nej, men då ligger jag på en madrass på golvet (i mitt egna sovrum hemma hos mig)."

Såhär kunde jag hålla på i en evighet. Blev bekräftad, sedd och älskad när han sedan sa att han älskade mig för att jag var så lätt att ha att göra med. Så snurrade hjulet vidare. Ända tills det tog stopp. Jag fick värk i kroppen. Mådde psykiskt sämre och sämre. Kände inte igen mig själv. Insåg att något inte stämde och blev så outgrundligt ledsen när jag insåg att jag bokstavligen talat hade tappat bort mig själv. Ja, man kan anpassa ihjäl sig.

Känner du igen dig eller känner du igen mönstret? Berätta gärna här i en kommentar eller maila dina tankar till armerade@gmail.com.

Ha en fortsatt fin fredag!

/Karin

Då började kraften att strömma!

Bild lånad från www.hvi.uu.se

Låg och lyssnade till boken You Go Girl: att våga lämna kränkande kärleksrelationer och fastnade den här gången vid:

"När jag bröt mina mönster kunde kraften börja strömma" 

Det säger allt. Så snart du bryter upp och vågar prova en annan väg, strömmar verkligen kraften med dig. Jag bröt upp fyra gånger. Tre gånger gick jag tillbaka. Jag orkade inte stå emot, jag idealiserade vår relation och ville så gärna att det skulle funka. Tänkte tankar som att "den här gången kommer det att bli annorlunda". Den fjärde och sista gången, som jag avslutade vår relation kändes inte annorlunda på något sätt. Det gjorde lika ont och varje gång följde jag samma mönster.

1. Jag fick nog och orkade inte mer. Kände mig tillräckligt stark för att gå. Kraften strömmar till och jag känner mig oövervinnelig. Jag gjorde det! Full av energi och jävlaranamma tar jag steget. Så modigt och starkt gjort av mig.
2. Efter ett tag hamnar jag i den andra fasen, skrik och panikfasen, men vänta nu... Vad har jag gjort!?! Blev det här verkligen bra. Jag tvivlar på mig själv. Tänker på hur fin han är och visst var jag ändå ganska krävande? Borde jag inte bara tåla lite mer? Åh... Tänk om han bara kunde komma och hålla om mig? Så att jag får sjunka in i hans stora famn och känna att det är vi igen... Här gäller det att stå ut och stå emot. Det handlar ju om att min hjärna inte är van vid dessa handlingar, mina tankebanor har gått helt andra vägar tidigare och dessa nya vägar känns både läskiga och osäkra. HÅLL UT! 
3. Den tredje fasen som jag brukar gå igenom blir bearbetningsfasen. Här börjar känslorna lugna ner sig. Topparna är inte lika höga och dalarna inte lika djupa. På ett sätt planar de ut. Det lägger sig ett sorts lugn runt mig. Fortfarande kan jag börja gråta när jag minst anar det eller få plötsliga känslor av ilska. Men bergochdalbanan lugnar ner sig och det känns inte lika osäkert längre. Jag börjar så smått orientera mig i min nya tillvaro och bit för bit tar jag mark. Här brukar jag vara väääldigt mottaglig för yttre bekräftelse och smicker. Det händer ofta att jag blir flörtig, känner mig attraktiv och lätt faller för komplimanger. FEL VÄG ATT GÅ! Jag vet det innerst inne, men tomheten är enorm, från att ha haft en partner som mitt i allt elända även bekräftat mig och bidragit till någon sorts fysisk närhet är jag själv. Väninnor och andra människor i sin omgivning börjar dra sig tillbaka och man har inte den totala uppbackningen längre. Vardagen lunkar på och hur härligt är det inte att få flörta och känna sig bekräftad genom någon annan? Dopaminet slår till och precis som vilket beroende som helst är det svårt att stå emot. Lite uppmärksamhet kan pigga upp, javisst! Men jag vet med mig att det är hög tid att dra i handbromsen här. Just nu försöker jag istället ägna mig åt intressen, göra roliga saker, omge mig med trevliga människor och läsa inspirerande böcker m.m.
4. Avslutningsfasen. Det är den här fasen jag strävar efter. Jag har aldrig kommit hit, men den här gången ser det lovande ut. Här tänker jag att jag är trygg i mig själv. Ej söker bekräftelse utifrån mer än normalt. Känner mig tillfreds med mitt liv och mina val. Ett lugn.

Det här blev ett långt inlägg, men jag tänker att vi borde vara många som går igenom olika faser, trillar dit, avslutar relationen igen, rasar samman och slutligen reser oss. Berätta gärna om dina erfarenheter. Tack för ordet!

/Karin

Hur kunde jag lämna honom?

Egentligen skulle jag bara kunna hänvisa till den här boken, som är skriven av Karin Nordlander och Linda Newham. Boken var och är fortfarande min räddning. Jag har den som ljudbok, vilket gör att jag kan lyssna på den överallt och precis när jag vill. Jag har suttit på parkeringsplatser, jobbtoan, på stranden och gud vet var. Jag har legat i min säng sena kvällar, nätter och tidiga mornar bara för att få min dos av verklighetsuppfattning. Jag har nämligen varit vilse så många gånger. Funderat, vänt och vridit på huruvida jag gjort rätt. Han var ju så fin! Vi hade ju så roligt ihop! Tänk den gången när jag var förkyld och han pysslade om mig. Så fint gjort av honom.

Hur kunde jag lämna honom? Jag älskade ju honom...

Så jag tar fram mobilen, drar igång boken och får svar. Jag lämnade honom av flera olika anledningar. Han var inte snäll. Kärleken och respekten var inte ömsesidig. Det han utsatte mig för var inte okej. Vi delade inte samma värderingar. Han var kontrollerande och använde sig av olika härskartekniker och bestraffningar för att få sin vilja fram. Han saknade helt eller delvis empati. Han misshandlade mig psykiskt och hade noll respekt för mina gränser. Ändå så älskade jag honom. Ändå stannade jag kvar. Jag lät det ske. Det fick hända.

Det finns ett begrepp för det här och det är den sk normaliseringsprocessen. Vissa talar om det som grodan i grytan. Grodan skulle aldrig välja att hoppa ner i en gryta med kokande vatten. Däremot kryper grodan gärna ner i det ljumma vattnet, där sedan temperaturen gradvis ökar. Grodan stannar kvar. Till slut kokar vattnet och grodan är död. Känns det igen?

I början när vi träffades var vår relation varm och i mina ögon fylld av kärlek och respekt. Äntligen hade jag träffat en man som både var snäll, omtänksam och härlig på alla sätt och vis. Dessutom var han snygg. Jag kände en enorm fysisk dragningskraft till honom. Aldrig tidigare hade jag fått uppleva den här sortens passion. Redan här borde jag ha dragit öronen åt mig, men istället gav jag mig hän. Lät mig rulla med i förälskelsens fantastiska rus. Jag var så kär!

Bara två veckor efter det att vi träffats passerade han en för mig viktig gräns. Jag hade sagt nej, men det slutade med att jag sa ja. Det var början på slutet.

Mjuk pepparkaka

Ibland räcker det med en mjuk pepparkaka för att få mig ur balans. Igår pratade jag med en väninna om vad hon skulle baka till det stundande födelsedagskalaset. Eftersom första advent närmar sig tänkte hon baka en mjuk pepparkaka.

H a n älskar mjuk pepparkaka, var min första tanke. Min andra tanke var hur mycket jag själv älskar mjuk pepparkaka. Efter farmor Daisys recept. Mer än så behövs inte för att tankarna ska börja mala.

  Snart är det jul, undrar vad han och barnen ska göra? Han var så himla fin när han stod ute och lastade bilen tidigt den där morgonen när vi skulle till fjällen. 

I hellyhansentröja och mössan neddragen. Så fin! Jag minns hur jag tittade på honom och hur hela hjärtat svämmade över av kärlek.

(Gråtpaus...)

Det sägs att det är bra att skriva om sina upplevelser. Att det är okej att släppa fram gråten, saknaden och alla tänkbara känslor. För som jag saknar honom. Det går inte en dag utan att jag tänker på oss. Det som var vi. Ibland med rosaskimrande glasögon som idag, ibland med taggtråd runt mina minnen. Hur som helst gör det ont. Så ont. I morgon kommer ett inlägg om hur det kommer sig att man älskar den som misshandlar.

Idag behöver jag ge mig och minnena utrymme. Påminna mig själv om hur viktigt det är att tillåta det onda att komma fram. Att det är en annan sorts mäktighetskänsla. Att stå kvar när det svider och skaver.

Nedan hittar ni farmor Daisys recept på mjuk pepparkaka.
Ha en riktigt fin dag!

/Karin

Farmor Daisys mjuka pepparkaka:

• 100 g smör
• 2 ägg
• 2,25 dl socker
• 1,5 dl gräddfil
• 1,5 tsk nejlikor
• 2 tsk kanel
• 2,75 dl vetemjöl
• 2 tsk bakpulver alt. 1 tsk bikarbonat
• 0,5 dl hackad mandel
• 0,5 dl rårörda lingon

Smörj och bröa en avlång form, ca 1,5 liter. Sätt ugnen på 175 grader.

Smält smöret och låt det svalna. Rör ägg och socker vitt och poröst. Tillsätt gräddfilen, smöret, kryddorna och mjölet blandat med bakpulver/bikarbonat.  Blanda i den hackade mandeln och rör försiktigt ner lingonen. Häll smeten i formen.

Grädda i nedre delen av ugnen i ca 45 minuter.

Var är mina tjejer?

Fina, fina Silvana Imam ger mig sådan styrka genom sin musik. Ikväll rullar För evigt (med Marlene). Texten... Jag bockar för Queen Silvana. Lyssna här: https://youtu.be/o6P3Xf390DM

Idag har varit en speciell dag. Jag har funderat mycket på hur jag ska nå ut med det jag har att berätta. Den här bloggen tar ju sina första starka, om än vingliga steg. Eftersom jag gillar Instagram och dess format, finns Armerad även där under namnet armeradform. Följ mig gärna där. På Twitter heter jag @armeradform Följ, följ, följ!

Fortsätt att tipsa om läs- och följvärda bloggar, poddar och konton. Antingen genom att kommentera eller att skicka ett mail till armerade@gmail.com.

För evigt

Döda mörkret, tänd alla ljusen
Stanna tiden som den är frusen
Jag vill bara leva för alltid
För evigt
Jag vill bara leva här, leva här
Leva för alltid
För evigt
Baby låt oss leva här

[Silvana]
Ey jag spiller champagne på mina vita nike’s
Jag släpper vita duvor och röda butterflies
Jag bär på butterflies, två steg från paradise
Rör inte min skinnjacka, bror den är customised

är du med?
Det här är celebration
Jag och mina ladies
Ingenting kan stoppa oss
Vi är störst i kosmos
Fanmail ifrån london
Som jag vunnit på lottot
Tack gud jag är homo

forts...

Manusförfattaren till min egen film

Pratade med en person igår som uttryckte det så himla bra:

  "Det är när jag inte tillåter mig att känna det jag faktiskt känner som jag gör våld på min självbild."

Hen satte fingret på varför jag stångats så med att uttrycka det jag vill och känner. Tänkvärt och viktigt att bära med sig, tycker jag.

I morse vaknade jag tidigt som vanligt, men låg kvar i sängen en bra stund. Jag brukar försöka att inte börja fippla med mobilen på en gång. Istället försöker jag känna efter. Känna in hur jag mår, hur min kropp känns och vilka tankar som far runt. Ibland räcker det med några minuter, ibland behöver jag längre tid. Den här starten av dagen kan jag verkligen rekommendera. Förr stängde jag av väckarklockan på mobilen och började direkt fara runt i telefonen och på sociala medier, nyhetssajter osv. En sak som seglade upp för mitt inre den här morgonen, var den kanske något slitna frasen att man själv är regissör till sitt liv. 

I helvete heller, tänker några säkert. Jag valde inte sjukdom, död och elände i mitt liv. Nej, det gjorde inte jag heller, men jag ser det mer som att det är en del av livet. En del av livet som vi inte kan styra över. Däremot finns det flera delar vi kan styra. Flera val vi kan göra och många fler möjligheter erbjuds oss än vad vi tror. Nej, jag ska inte citera något väggcitat i stil med att välja lycka, eller fånga dagen eller älska din nästa eller vad det nu brukar stå. Jag lovar. Det jag vill få fram är makten du har över dina val. Nej, jag vet. Man orkar inte alltid välja det rätta. Senast igår kväll valde jag att dra i mig en hel påse non-stop (otroligt bra namn på godis...) trots att jag visste att jag skulle må illa. På samma sätt som jag felaktigt väljer att sura som en treåring när jag innerst inne vet att jag faktiskt felparkerat och bara borde betala boten. Men så helt plötsligt händer det att jag väljer att se sprickan i molnen, som släpper fram solens strålar, istället för att se det kompakta molntäcket. 

Kalla det för vad du vill. Jag kallar det för att ta kommando, eller se det som att jag är min egen manusförfattare.

Ha en riktigt fin dag!

/Karin

Universum signalerar

De senaste dagarna har jag haft möjlighet att reflektera över det faktum att jag fortfarande får dåligt samvete när jag berättar om att jag har varit i ett destruktivt förhållande. Som om jag skvallrade eller baktalade min expartner. Det är fortfarande ganska färskt och inte helt bearbetat, vilket säkert gör att jag med all rätt ligger lite lågt. Samtidigt så har jag inget intresse av att hänga ut honom som person. Han är han och jag är jag. Skulle ni fråga honom så har han troligen en helt annan bild av situationen. Det här är mina upplevelser och min sanning, inte s a n n i n g e n.

Men så har saker och ting börjat röra på sig. Från att jag i tysthet bearbetat mina upplevelser har jag fått flera signaler, som tyder på att jag borde öppna upp och berätta. Berätta om det som varit. Det som inte blev och det som komma skall. Vadå signaler, skulle min bästa vän naturvetaren, ha sagt. Hon är inte nådig när jag drar igång mina tankar om hur mitt universum ibland signalerar diverse saker till mig. Eller universum och universum, det är väl tecken som jag väljer att se, eftersom jag har en klar och tydlig målbild. Hur som helst har flera olika tecken dykt upp. Jag har fått positiv respons på några inlägg jag har publicerat i sociala media. Meddelanden skickade till mig med hejarop om att ni är många som bär på erfarenheter liknande mina. Ett samtal med en för mig okänd person, som fick mig att förstå att jag inte ska vara tyst. Att jag har varit tyst tillräckligt länge. Tack du okända människa! Jag snubblar över andra bloggar som på olika sätt ger mig styrka att våga. Hela november har jag upplevt som en enda härlig (ja, faktiskt!) månad där jag har fått möjlighet att omge mig av starka kvinnor. Ja, inte bara kvinnor, men mestadels kvinnor som med små subtila medel puffat fram mig. Positioner har flyttats. Skåp har ställts och repor i parketten kan ha orsakat en del irritation...

Jag vill så gärna hitta fler av er som känner igen er i det jag skriver om. Tipsa gärna via kommentar eller mail: armerade@gmail.com

Tack på förhand och ha en riktigt fin dag!

/Karin

Morgnarna

När är din mest kreativa stund på dagen? När får dina tankar utrymme att utvecklas och kanske formas till något konkret och användbart?

Min stund är morgnar och förmiddagar. När det blivit lunchdags så har den här sidan hos mig svalnat. Då är det mer praktiska saker som fyller min dag. 

Fundera på när du borde ge dig och dina tankar som mest utrymme.

Ha en fin dag!

/Karin

När det skaver

Klockan visade 04:10 när jag vaknade. Jag visste direkt varför jag vaknade. Jag hade drömt. En dröm som handlade om det som skaver just nu. Den senaste tiden har jag haft mycket som snurrat runt mig, mestadels roliga saker, som jag medvetet adderat till mitt liv. Allt i syfte att möta november på ett så bra sätt som möjligt. Jag har varit på föreställningar, skrivkurs och andra trevligheter. Sett till att sköta om min kropp genom att röra på mig, träffat nya spännande människor och ja... Tagit emot lite kärlek i mitt liv...

Men så hade jag den där skavande känslan i kroppen och hur jag än försökte tränga undan den så gick det inte. Min tidigare programmering har varit att tränga undan och skaka av sig. Rycka upp sig och ta nya tag, ja, ni fattar..? Tänk vad lätt det är att falla in i gamla hjulspår. Att göra det man är van vid, det man är bra på. Den här gången valde jag att inte tränga undan, snarare vara i känslan. Ja, precis så som man kan läsa om både här och där att man ska göra. Stanna upp. Omfamna känslan. Bara vara kvar i den. Det här är något jag behöver träna på. Så jag tränade. Hela förmiddagen. Vid lunchtid hade jag landat i känslan så pass mycket så att jag kunde se på mig själv utifrån. Vad skönt det kändes! Att inte agera på instinkt och direkt, utan att tillåta mig själv att stå still och bara vara i det. Nu undrar ni vad som hände sedan? Jag tog tag i saken, fick klarhet och nu skaver det inte längre.

Det ovana med att agera på nya sätt fick mig att reflektera över att förändring tar tid. Det sker ofta i små steg. Kanske två steg fram och ett bak, men vi rör oss framåt. Sakta men säkert.

/Karin

En ny blogg har fötts!

Som jag har funderat och velat... Men så tänkte jag att det är bättre att dela med sig än att sitta och tjuvhålla på kunskaper och erfarenheter, som kan komma andra till gagn.

Här kommer en presentation, så att ni vet vem ni har att göra med. Jag är en kvinna född 1974 och som har levt halva sitt liv, om man ska gå efter normen. Har jag tur så lever jag till jag är runt 90. Men dit är det långt kvar. Mitt liv har som så många andras, kantats av med- och motgångar. Om dessa upplevelser tänkte jag dela med mig av i den här bloggen. Samtidigt hoppas jag kunna få ta del av era upplevelser. Genom att dela med sig är jag övertygad om att vi kan hjälpa varandra att hitta styrkan att gå vidare, hitta nya lösningar och eventuellt nya möjligheter. Jag hoppas att Du vill följa med!

Jag heter Karin. Jag älskar att leva, äta god mat, resa, skriva och att läsa böcker. Jag tycker om att skratta åt elände och att gråta åt det som måste gråtas över. Jag tror på kärleken och att acceptera saker och ting. Jag tror på att makten ligger hos oss själva i mångt och mycket och jag fascineras av kraften till förändring, som människan besitter. Jag tror inte att man kan bota sjukdom med tankens kraft, men jag är övertygad om att man kan påverka sitt mående genom att använda sin hjärna på rätt sätt.

Blev du nyfiken på att veta mer? Välkommen att följa mig och mina tankar!

Pssst... Jag låter mina tidigare inlägg vara kvar, läs om ni vill höra mitt sommarsurr.

/Karin