Okej att vara ledsen, del 2

Bild lånad från pixabay

I tron att ”det är okej att vara ledsen” innebar att jag kunde vara den jag var och att han älskade mig oavsett sinnestillstånd, tillät jag mig att uttrycka egna behov och åsikter. Ganska snart började det skava.

Blev jag ledsen, irriterad eller arg på honom eller något och tog upp det slutade det alltid med att jag enbart hade mig själv att skylla. Han tålde inte kritik, ej mindre den riktad mot något han sagt eller gjort. Om jag fått den berömda kronan för varje gång han sa ”om du bara inte…” eller ”ja, men jag var tvungen eftersom du…” På något konstigt sätt fick han mig alltid att tro att det var mitt eget fel. Där ledsamheten övergick i frustration, tog tårarna vid och det var inte längre okej att vara ledsen. 

Hans bästa försvar var att stänga mig ute. Han slutade helt enkelt att prata med mig efter det att han konstaterat att inget mer fanns att säga om saken. Saken var färdigdiskuterad och eftersom hela situationen gjort honom trött och ledsen gick han ofta rätt och slätt och lade sig. Jag och tjejerna fick rätta oss efter att pappa var trött och behövde vila. Det kunde pågå allt från några timmar till ett par dygn.

Aldrig tidigare hade jag känt mig så förvirrad. Hur kom det sig att han sårade mig för att sedan bli arg på att jag blev ledsen för att slutligen beskylla mig för att han tvingats bli arg? I min värld hade det räckt med att han lyssnat på mig, bekräftat hur jag upplevt det hela för att någon gång kanske säga förlåt. Varje gång tog jag istället på mig skulden och bad om förlåtelse. Jag hittade på anledningar till varför jag överreagerat och att gav löfte om att bättra mig. Sömnbrist, krångel på jobbet eller dagarna före mens. Han avgjorde när det var okej att vara ledsen och gråta.

Han som kunde vara så varm och förstående och kunna trösta när jag var ledsen över något som inte hade med honom att göra. Han satte reglerna för hur och när jag fick vara ledsen och jag följde dem till punkt och pricka. Med tiden lärde jag mig att se hur mycket eller lite utrymme det fanns för mig och mina behov. I takt med att jag förfinade den här tekniken kom bekräftelsen från honom att jag var så lätt att ha göra med, sällan krånglade i synnerhet och älskvärd i största allmänhet. Den sortens bekräftelse lindrade såren och jag kände mig älskvärd. Värd kärlek. Jag hade ju faktiskt överreagerat. Han menade ju det inte så.

Om jag bara kunde tåla lite mer och inte vara så känslig hela tiden.

Det är okej att vara ledsen, del 1

Bildcred: @sashafreemind

Några veckor in i vår relation grät jag en kväll när vi gått och lagt oss. En gråt som gräts av flera olika anledningar. Han höll om mig, strök mig över håret och samtidigt som han tittade in i mina ögon, sa han att ”det är okej att vara ledsen”. Orden gjorde att jag slappnade av och grät ännu mer. Så skönt att äntligen ha träffat en man som hade tillgång till sina känslor och samtidigt kunde känna in andras. En känsla av att ha landat hos en annan människa där jag kunde vara den jag var. Oavsett ledsamheter eller bekymmer. Den känslan!

Så fel jag hade.

Jag är bara lite krånglig

Bild lånad från: http://www.freedigitalphotos.net/


Vi skulle ses. Han skulle handla med sig lite fredagsgott och vi skulle få spendera helgen ihop. Så mysigt! Jag hade verkligen sett fram emot att ses, han också. Men så krånglade jag till allt genom att visa mig sårbar. Jag blev ledsen över en sak och jag visste innerst inne att om jag tog upp det med honom så skulle det sluta illa. Men så valde jag ändå att prata om det som gjorde mig ledsen och det hela slutade med att jag kritiserade honom vilket inte var bra. Från noll och ingenting gick han från att vara förstående till att bli arg på hur jag betedde mig. Hur betedde jag mig då? Jag bad om förståelse för att jag var ledsen, kände mig lite ynklig och sårbar.

Okej, jag kritiserade honom kanske lite. Men bara lite.

Jag hamnade på shitlist. Han ville ändå komma till mig. Men jag sa nej. Jag var helt slut. Orkade inte åka känslomässig bergochdalbana. Måste ladda. Ladda mina batterier med positiva saker. Glada saker. Snälla saker.

Jag är bara lite krånglig att vara med.

Månen och allt därtill

Ikväll är det fullmåne och den är så fin i sin fulla prakt. Det är verkligen något speciellt med fullmånen. Den inger hopp och styrka att förändra det jag vill förändra. Släppa taget om det jag ej längre önskar i mitt liv. Ja, visst låter det hokus pokus att tänka så? Jag hör själv att det kan uppfattas så. Men det är okej. Jag vet vad månen och dagarna omkring betyder för mig och vilka möjligheter den erbjuder.

Jag tänkte passa på att uttrycka tacksamhet just ikväll. Att vara tacksam betyder inte att jag inte strävar efter mer, det betyder rätt och slätt att jag känner mig tacksam för flera saker i mitt liv. Här kommer en lista:

• Mitt barn 
• Min familj
• Mina vänner
• Att vi är friska
• Huset vi bor i
• Maten i kylen
• Kläderna på kropoen
• Pengarna på banken
• Hösten som är på väg
• Svampen i skogen
• Stickningen i korgen
• Vinet i matkällaren
• Köttet i frysen
• Resan på höstlovet

Listan kan göras riktigt lång, lyxigt, eller hur? Vad känner du tacksamhet inför? 

Ha det fint!

/Karin

Skogen

Idag promenerade jag till skogen. Jag behövde tallarna, mossan, grusvägen dit och doften av höst. Det är i skogen jag hittar meningen. Det är där jag kan prata med min mamma. Det är i skogen som jag släpper tankarna fritt. Under tiden brukar jag sätta mig på en lämplig sten och bara titta upp i de vajande tallkronorna. Så oändligt allt känns och samtidigt så greppbart. Så meningsfull och levande jag känner mig då. Där i skogen. I min by.

Jag har nyligen avslutat en kärleksrelation som man skulle kunna kalla skör. Anledningarna till det sköra har jag inte förmåga att gå in på just nu, kanske en annan gång. Det var därför jag behövde gå till skogen just idag. Jag försökte lyssna och känna in, men hur jag än kämpade gick det inte. Det gick inte att släppa tankarna fritt. Kanske var jag rädd för vad jag skulle höra?

Att dela oro

Ikväll har jag delat en människas oro. Nej, vi är inte vänner, inte ens bekanta. Han behövde få berätta om sin oro för en nära vän som drabbats av dubbla hjärnblödningar. Hur delar man någons oro? Kanske bara genom att lyssna. Att ställa frågor och vara närvarande. Han fick berätta och jag lyssnade. Jag tror att han tyckte det var skönt att tala om det.

Ta hand om varandra!

Att vara sann

Under ett par månaders tid har jag känt ett stort behov av att få skriva om sånt som berör. På riktigt. Men det skulle innebära att jag skulle behöva vara modig nog att gå nära. Att på riktigt våga lyssna på den där berömda inre rösten, som inte alltid säger det man vill höra, om än sagt i all välmening. Den där rösten alla pratar om att man ska lyssna till, men som få verkar göra på riktigt. 

Det kan vara nog så svårt att lyssna på kroppens olika signaler. Lunchhungern är den röst som låter högst när jag är på jobbet. Sen rösten som påminner om att jag är kissnödig och sen har vi ju kafferösten. Äta, gå på toa och dricka kaffe. Gissa mitt yrke..? Lärare? Javisst!

Just nu läser vi boken "Tio över ett" skriven av Ann-Helén Laestadius i skolan. Boken som berättar om den stora Kirunaflytten och om Maja som går på högstadiet och mest av allt oroar sig för att hennes familj ska dö i raset. Så hon filmar och pratar in sina tankar på mobilen. Som ett bevis på att hon finns. Har funnits. En väldigt finstämd bok som berör genom sitt genuina språk och äkthet i hur livet kan ta sig i uttryck när det känns som om allt förändras runt omkring en.

Maja, flickan i boken, får mig att fundera över mitt egna liv. Varför känner jag igen mig så otroligt mycket i Maja? Varför känns det som om livet skakar samtidigt som jag aldrig levt så stabilt som jag gör just nu. Jag har min familj. Jag har tak över huvudet. Jag har pengar till mat och allt vi kan tänkas behöva. Jag har hälsan. Jag har kärlek i mitt liv och jag har en lust att skriva. Skriver jag inte så dör jag. Jag har inte skrivit på tre månader. Är det därför det känns som att jag inte är sann? Saknar mitt genuina jag. Att jag bara är en orgie av vardagsplikter och arbetsåtaganden. Ja kanske.

Tack för att du läst!