Rädslan för att anpassa sig för mycket

Mellandagarna är de dagar som jag brukar njuta som allra bäst. Julens förväntningar har lagt sig och byts ut mot tid för reflektion. Just den här julen har varit väldigt intensiv. Mysig, men intensiv. På juldagen kroknade jag och dottern och gårdagen ägnades i säng. Det ser inte mycket bättre ut i dag, men jag känner ändå hur livet är på väg tillbaka. Vi ska försöka vila och återhämta oss så mycket som möjligt.

Den senaste tiden har det smugit sig in kärlek i mitt liv. Ja, det känns alldeles fantastiskt och jag bara njuter av den känslan. Vi har inte träffats än, utan ska göra det till helgen. Bara jag blir frisk nog... Men. Den senaste tiden har ett sting av olust gjort sig påmind. Jag noterar hur jag anpassar mig efter hans mående. Jag vet att det hör till och särskilt i början av en relation. Jag ska heller inte påstå att jag anpassar ihjäl mig så som jag gjort i tidigare relationer. Jag är ju medveten om att jag tenderar att anpassa mig, så jag har ju koll på detta.

Jag är livrädd att hamna i en sådan relation igen. En relation där jag går och känner in den andre personens mående hela tiden och anpassar mig efter detta. Personen jag har släppt in i mitt liv lider av periodvis ångest, vilket han är öppen med. Det svåra är bara hur jag ska hantera det. Behöver jag hantera det? Jag vill inte bli påverkad för mycket. Han är rädd för att detta ska skrämma iväg mig och jag är rädd att det kanske kommer att göra det. Jag vet inte om jag orkar med moodswings framkallade av ångest och bergochdalbanemående.

Så rädd för att jag ska anpassa mig sönder och samman igen. Vill så gärna träffa den här personen och inte bara vifta undan honom av rädsla orsakad av mina egna hjärnspöken. Samtidigt är jag rädd för att jag kliver in i något destruktivt igen. Tilläggas bör att detta är den mest intelligenta och seriösa människan jag någonsin har pratat med. Han har öppnat dörrar till mitt inre som jag inte ens visste fanns. Han ger mig så otroligt mycket mentalt och jag är sjukt nyfiken på att få träffa honom. Jag borde nog bara fokusera på min självkänsla och lita på min intuition. Lita på att jag aldrig mer kommer att anpassa mig efter en annan människas behov så att jag tappar bort mig själv. Fokusera på att stå upp för mina behov och mitt välmående.

Först då kan kärleken flöda.

Ha en riktigt fin torsdag!
/Karin

Kärleksbrevet

Ganska tidigt i vår relation skrev jag kärleksbrev till honom. Det allra första fick han tillsammans med sin födelsedagspresent. Då hade vi varit tillsammans i 1,5 månad. Jag var så förälskad i honom. Jag sov inte, åt inte, kunde knappt fungera på ett normalt sätt. All min tid och hela mitt inre upptogs av honom. Jag var blixtförälskad.

Ett av alla mina sätt att uttrycka min kärlek för honom var att skriva. Under våra 4 år så blev det en hel del brev. Men så är jag en skrivande person, det är ett av mina sätt att uttrycka mig. I skrift kan jag låta känslorna bre ut sig som akvareller i vatten. Det är pappret som sätter gränserna. Bokstavligen talat.

Han menade att han inte var en skrivande person. Därför fick jag aldrig något svar.

Jag hade så gärna velat få ett svar. Ett endaste svar på något av alla brev. Jag är medveten om att jag inte kan begära samma frekvens, eller ens något svar över huvud taget, men det skavde. Som det skavde.

När jag lämnade honom kom svaret. Som jag väntat, längtat och hoppats på att få ett kärleksbrev från honom. Det var ett vackert brev, men det var ett försenat brev. Han visste precis vilken punkt han skulle trycka på. Både egoistiskt och självcentrerat att ge mig det jag så länge önskat. Helt i egenintresse. Så sorgligt.

Ha en fortsatt fin dag!
/Karin

Himmel och helvete

När vi hade det bra så var det så fantastiskt bra och när det var dåligt så var det fruktansvärt dåligt. Som att vara i himmelen och helvetet på en och samma gång. Det ena gav bränsle åt det andra. Aldrig älskade vi varandra så mycket som efter en dålig period. När det dåliga ebbat ut, omslöts vi av en enorm kärlek och ville mer eller mindre krypa in i varandra. Så härligt det var att få känna mig älskad igen. Ompysslad och åtrådd efter ibland dagar av tystnad eller utfrysning. Så sjukt nu när jag tänker tillbaka på det. Så fruktansvärt destruktivt att vara i ett sådant förhållande. Som att åka berg och dalbana och aldrig veta när det ska lugna ner sig. 

Till alla er därute som älskar aset ni lever med. Ni är inte ensamma. Vi älskar dessa människor igen och igen och igen. Vi tar tillbaka dem lika många gånger. Varje gång tänker vi att just den här gången ska bli annorlunda. Den här gången kommer vi att få det att funka. Hjulet snurrar vidare och innan vi vet ordet av är vi tillbaka på ruta ett. Inget har blivit bättre, samma gamla mönster upprepas och samma gamla löften bryts. Men vi fortsätter att älska.

Ha en riktigt fin kväll!

/Karin

Men gumman, jag älskar ju dig!

Visst låter det rart? Jag ville så gärna tro på honom, så jag förlät och slätade över både en, två och tusen gånger. Jag menar, även om han inte sa förlåt eller på annat sätt visade att han ångrade sig, så sa han att han älskade mig. Mer än så kanske jag ändå inte kunde begära. Om han nu var så fin och sa att han älskade mig, behövde jag ju inte fortsätta vara ledsen eller tjura. Det låg på mig huruvida vi skulle komma över et jobbiga eller ej. Även om jag inte kände att något hade förändrats så ville jag inte stå i vägen för att få tillbaka det härliga mellan oss. Jag förlät och sedan gick vi vidare. Trasslet viftade vi bort och låtsades inte om där det låg i hörnen och byggde berg. 

På det här viset traskade vi vidare. Han lika nöjd som jag var missnöjd. 

Tankar på det?

Ha en fortsatt fin söndagkväll!

/Karin

Att lämna en destruktiv relation del 2

Så du har samlat kraft och mod. Du har planerat. Det är dags att gå. Men du kan inte. Det går bara inte just nu. Det är ju barnens luciafirande på torsdag, sen ville hans mamma att ni skulle komma förbi på glöggmys på söndag. Hela december är ju ganska mysigt i alla fall. Nej, sen är det ju det här med julen. Du kan inte förstöra barnens jul också ovanpå allt. Du tänker att du tar det i januari. Att det inte är läge just nu. Det känns inte som det rätta tillfället.

Kom ihåg att det rätta tillfället inte finns. Hur gärna vi än vill tro att det finns ett optimalt tillfälle då stjärnorna och månen står rätt och att allt kommer att bli så mycket lättare. Men nej, det finns inte något sådant tillfälle. Bättre och sämre tillfällen, ja. Men inte ultimata.

Det kan kännas bra att landa i den vetskapen. Att det ändå aldrig finns något riktigt bra tillfälle. Det kan också kännas skönt att veta att när dagen väl kommer, då är det den perfekta dagen för just dig. Då vet du att det är nu det sker. Det är nu jag lämnar honom. För att du ska komma dit behöver du troligen planera för din reträtt.

Tillbaka till listan igen. I Steg 1 berättade jag om min att-göra-lista. Då handlade det om att stärka mig själv för att kunna samla ihop mig tillräckligt för att orka lämna. Nu har det blivit dags att planera mer praktiska saker. Om ni bor och lever tillsammans, har du någon annanstans du kan ta vägen? Har du någon vän, familjemedlem eller annan person i din närhet som kan öppna sitt hem för dig och de dina när väl dagen är kommen? Fundera även igenom vad du behöver få med dig. Det kan bli viss dramatik när det väl är dags. Det kan också vara hur lugnt och städat som helst. Men se till att ha förberett det nödvändigaste.

Jag minns att jag tänkte att just jag inte behövde packa någon väska i förväg, så dramatiskt skulle det inte bli. Vår relation var aldrig fysiskt hotfull på det sättet jag hört att andra levde i. Därför planerade jag bara väskan i mitt huvud. Det skulle visa sig vara ett stort misstag. Jag skulle ha packat väskan och på så sätt sett till att ha fått med mig det jag behövde. Så packa en väska. Den behöver inte vara stor, se bara till att ha pass, andra viktiga handlingar, mediciner och övrigt som just du anser vara viktigt.

Steg 2:

• Det rätta tillfället finns inte.
• Förbered dig genom att aktivera vänner och familj.
• Går det att ordna så att du kan sova hos någon en tid? Planera för detta.
• Packa din väska. Gärna på riktigt, men i alla fall mentalt.

Bra! Du har tagit ett steg till i rätt riktning Som jag skrev i det förra inlägget. Blir situationen ohållbar pga våld eller hot. Då går du på direkten. Eller kontaktar Kvinnofridslinjen eller polis. 

Visst känns det skönt att ha en plan?

Ha en riktigt fin onsdag!

/Karin

Du har kraften!

Ny vecka och nya möjligheter, säger den optimistiske. Den som inte har samma sprudlande energi kanske bara vill dra täcket över huvudet och somna om. Jag har nog lite av både och just nu. Decembermörkret är fortfarande överlägsen den vita gnistrande snön, vilket gör att det krävs lite mer än vanligt för att orka upp ur sängen. Under november och december har jag haft en klar och tydlig strategi, jag har valt att gå upp ännu tidigare bara för att kunna få längre tid att starta igång systemet.

Vid 05:30 ringer klockan, en kvart senare sitter jag i soffan med kaffe och ett tänt ljus. Morgonen är verkligen min stund. Ja, jag är supertrött när klockan ringer, men jag vet hur mysigt det är att få den där morgonstunden för mig själv. Det goda överväger det onda. Som med så mycket annat.

Rubriken på dagens blogginlägg kan verka en aning överentusiastisk. Ja, men visst stämmer det? Du har kraften att påverka din dag. Kraften att förändra sådant du vill. Sjukdomar, död och elände kan vi inte göra så mycket åt, men många andra saker kan vi ta kommando över. Det lilla i vardagen tänker jag på i första hand. Börjar man i det lilla så brukar man kunna nå det stora.

Det är måndag och det är vecka 50. Bara tre veckor kvar av det här året. Hur vill du avsluta ditt år?

Ha en riktigt fin måndag!

/Karin

En vacker jävla dag ska jag lämna honom.

Det var natt och han hade somnat. Jag var så i grunden ledsen att jag inte kunde komma till ro. Tidigare på kvällen hade vi grälat och eftersom han inte orkade med mig, gick han och lade sig. Kvar uppe satt jag och kände paniken komma. Jag fick problem att andas, hyperventilerade och kände hur väggarna kröp närmare och närmare. Det var så tyst, så tyst. När jag tittade in i sovrummet såg det ut som att han sov, men jag vet inte.

Många gånger gick han bara och lade sig. Det var inte alltid som han sov. Kvar uppe blev jag med unfinished business och känslor i uppror. Jag vet att han tyckte att jag sökte gräl, men det gjorde jag inte. Jag ville att vi skulle prata i syfte att förstå varandra bättre. Reda ut det som gick att reda ut, släppa det som behövdes släppas. Ge varandra en kram även om vi var oense i sak. Det blev aldrig så. Han gick och lade sig, jag satt kvar uppe, men monstren fanns kvar. Hans följde med till sängs och mitt satt och morrade bredvid mig i soffan. En vacker jävla dag ska jag lämna honom, skrek rösten inombords. Frustrationen över att vi inte kunde mötas var enorm. En avgrundsdjup sorg över att jag innerst inne visste att vi aldrig skulle få det att fungera.

Natt ersattes av morgon och ljuset letade sig obönhörligen in. Ny dag, nya tag. Tiden gick och så fortsatte vi i samma gamla hjulspår. Mönstret karvade sig djupare och djupare in i vår vardag. Såret inom mig blev mer och mer infekterat. Min inre röst försökte göra sig hörd på många olika sätt. Men jag valde att inte lyssna. Jag slog hellre på mig själv och bannade min oförmåga att få vårt förhållande att fungera. Vad gjorde jag för fel? Varje gång jag ville prata om något med minsta djup gällande vår relation slutade det med skrik och panik. Jag testade att inte ta upp saker och ting över huvud taget. Gick sådär. Jag testade att släcka ner mina egna behov. Gick också sådär. Provade tillslut att bara hålla med, vara följsam och glad. Alltid glad och peppande. Det gick bättre. För honom. För mig och för vårt förhållande gick det dåligt.

Så kom det sig att jag återigen kom på mig själv med att tänka:

En dag ska jag lämna honom. En vacker jävla dag går jag och kommer aldrig mer tillbaka.

Du blir ändå aldrig bra på bild.

När vi levde tillsammans var det jag som skötte det mesta av dokumentationen i form av att ta bilder. Ni vet det vanliga. Fota barnen på stranden, på semestern, i vardagen, vid högtider osv. Fotokalendern som levererades varje jul producerades knappast av sig själv. Tilläggas bör att det var en väldigt uppskattad julklapp och gick helt i linje med "omtänksamma jag". Frid och fröjd!

Jag brukade även fota honom. Ensam och tillsammans med barnen. Var vi på gemensam semester såg jag till att fota dem tillsammans, så att det skulle finnas fina minnen att titta på. Jag är en amatörfotograf och bilderna blev väl helt okej och syftet var att dokumentera och fylla på familjealbumet. Jag själv hamnade sällan på bild. Några gånger bad jag honom ta bilder på mig tillsammans med min dotter och då fotade han. Men sällan eller aldrig tog han bilder på mig. Jag skämdes för att det gjorde mig ledsen. Jag fotade ju honom lite då och då. Dels ville jag ha bilder att titta på eftersom vi inte bodde ihop och dels ville jag ge honom den omtanken. Jag sa alltid att han blev fin och hur snygg han var.  Men bilderna på mig uteblev. Sådan fånig sak att bli ledsen över...

Men så minns jag den gången jag frågade om han inte ville ta en bild av mig och ha svarade att "men gumman, du blir aldrig bra på bild, du ser inte naturlig ut." Jag minns hur jag sjönk ihop och bara konstaterade att han hade rätt. Jag känner mig alltid lite obekväm när kameror åker fram, men jag tycker att det har blivit bättre med åren. Varför kunde han bara inte fota och få mig att känna mig betydelsefull och fin? Nu när jag blickar tillbaka tycker jag inte alls att det är fånigt. Det är snarare ett av alla sätt att visa uppskattning för sin partner. Tro nu inte att jag ville bli fotad i tid och otid, nej, men kanske ett par bilder om året så att även jag kunde ha bilder av mig och barnen eller bilder av oss tillsammans.

Hoppas ni får en fin torsdag och glöm inte att man kan visa kärlek och omtanke på många olika sätt, att ta en bild och säga att personen är fin är bara ett exempel.

/Karin

När man är förälskad i en potential

Många gånger har jag tänkt tankar som:

• Om han bara fick i ordning på sin relation med sin mamma (och syster och exfru...).
• Om han bara kunde berbeta sitt emotionella bagage, då...
• Om han bara kunde känna hur mycket jag älskar honom.
• Om han bara kunde tänka sig att gå iväg och prata med någon professionellt.

Nu låter det som att jag lade över allt ansvar på honom. Att det var han som skulle förändras. Så var det inte. Parallellt med dessa tankar gjorde jag själv allt ovan. Vid flera tillfällen kom "vi" fram till att det var jag som behövde förändra mig. Det var jag som behövde bearbeta saker, söka samtalsstöd, reda ut mina tidigare relationer. Om jag bara inte var så krånglig och istället kunde förstå honom, så skulle allt bli bra. Jag hade tillräckligt bristande självkänsla för att alltid utgå från att det var jag som borde förändra mig eller ta tag i situationen. Vilket ledde till att jag började ifrågasätta mitt agerande, mitt sätt, mina värderingar, ja hela mig. Nu i efterhand kan jag se mönstret, men där och då var jag beroende av hans bekräftelse och kärlek, så jag anpassade mig sönder och samman. Utan något annat resultat än att jag mådde sämre och sämre.

Ibland tänker jag på det som att jag var förälskad i en potentiell fantastisk man. Bara, det och det behövde fixas. Jag som bara ville älska honom för den han var. Jag ville ju inte ändra hans personlighet, bara några av hans beteenden. Jag vet inte vad som är mest fel här. Fel var det och fel blev det. Man kan inte ändra på en annan person. Om personen dessutom saknar självinsikt och är extremt motvillig att utvecklas, så är det ett dött lopp. Det enda jag ville var att vi skulle bli utvecklas och bli bättre tillsammans. 

"You can't force someone to understand a message they aren't ready to receive."

Hittade det här på nätet någonstans och tyvärr kan jag inte ge upphovsmänniskan kredd, men jag tycker att det säger så mycket. Oavsett vad saken gäller, om inte mottagaren är redo så kan omöjligen budskapet nå fram.

Ha en fortsatt fin dag!

/Karin

Att lämna en destruktiv relation steg 1

Att lämna en destruktiv relation kräver planering. Ja, om det inte är fråga om liv eller död. Då är det SOS Alarm 112 som gäller. Lever du i en relation där hot och våld är en del av din vardag, där din egen och andras säkerhet är i fara, då måste du kontakta polis. Eller en kvinnojour. Kvinnofridslinjen finns och de har öppet dygnet runt. Telefon: 020-50 50 50. Oavsett om det har förekommit fysiskt- eller psykiskt våld så kan du kontakta Kvinnofridslinjen. Bara för att få tala med någon. Ring hellre en gång för mycket, än en gång för lite!

Nu utgår jag ifrån att du kanske lever i en kränkande kärleksrelation och att du funderar på hur du kan ta dig ur. Du har länge känt att något är fel, kanske har du inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som skaver, men något skaver och du mår inte bra. Troligen har du försökt lyfta det du känner vid flertalet tillfällen med din partner, men inte riktigt fått gehör. Eller så har du blivit lovad bot och bättring eller att det aldrig ska hända igen. Du har försökt att hitta vägar vidare, men du känner inte att ni är två om att vilja bättring. Du kämpar och sliter och försöker hitta sätt att nå en förändring.

Gör såhär:

Du måste ha en plan. Men du måste inte ha bestämt dig. Du måste inte ha kommit till den punkt där du känner att "nu får det vara nog!" Du kan däremot ha tänkt lämna honom otaliga gånger.  Tänkt tankar som "en vacker jävla dag ska jag lämna honom!" Bra! Du är på väg. Oavsett om du har bestämt dig eller ej, så behöver du planera. Gör gärna en checklista. I mitt fall handlade det i början om att stärka mig själv. Jag visste att jag inte var stark nog och att jag behövde peppa mig själv. Min lista skrev jag i min dagbok och det var en enkel punktlista:

• Ta inte skit.
• Säg ifrån fast det blir tråkig stämning.
• Uttryck dina egna behov. T ex att jag inte vill åka iväg i helgen för att det blir så stressigt.
• Åk hem tidigt på söndag fastän han vill att du ska stanna. 
• Förklara saker endast en gång. Låt dig inte manipuleras av att han inte förstår hur du menar.
• Träffa en vän i veckan och ta en fika.
• Ring syster och berätta om dina planer på att lämna honom.

Det här var steg 1. Kanske är det viktigaste steget. Att aktivt arbeta för att stärka dig själv och din position. Jag minns hur stärkt jag blev bara av att leka med tanken att jag skulle lämna honom. Jag började att visualisera ett liv utan honom. Jag föreställde mig även hur väl jag skulle klara av min uppgift just den här gången. Såg framför mig hur stark jag var även om jag visste att det skulle bli jobbigt.  Prova! Du har inget att förlora.
Har du frågor, eller vill veta mer? Kontakta mig då på armerade@gmail.com Kom ihåg att du alltid kan vara anonym, både här i bloggen och i ditt mail.

Med förhoppning om en riktigt härlig tisdag!

/Karin

Den man älskar

Det var mycket prat om att dela och att den man älskar ska man dela allt med. Vi delade verkligen allt. Trodde jag. Pratade med en vän häromdagen och jag berättade om hur jag förväntades dela med mig av i princip allt och hur han många gånger ändå fick mig att känna mig ogin. Ja, sa jag, men den man älskar ska man ju dela allt med. Ja, svarade min vän, allt utom kärlek och respekt då eller?

Det fick mig att reflektera över det faktum att hur jag än gav, var det aldrig tillräckligt. Jag kämpade med att vara till lags, att ge av det jag hade och vara omtänksam mot människor i allmänhet och honom i synnerhet. I syfte att duga och att bli älskad. Ändå så förväntade jag mig sällan kärlek och respekt tillbaka. Det var som att det var min uppgift att förse vårt förhållande med dessa ingredienser. 

Jag blev ledsen när jag tänkte på hur jag många gånger jag lät mig förminskas. Som att just jag inte var värd mer. Jag var ett offer men jag ville inte inse det då. Det tog lång tid att komma till insikten att jag var värd lika mycket kärlek och respekt som någon annan.

Känner du igen dig? Känner du kanske någon i din omgivning som lever i en destruktiv relation? Att vara mitt i det gör att man inte alltid kan se sina möjligheter. Det finns vägval att ta, frågan är bara hur? Mer om det i nästa inlägg!

Ha en riktigt fin måndag!

/Karin

En sån som hatar män

Han: Gissa vem som var med planet hem ikväll?

Jag: Nej, vem då?
Han: Hon den där med olika färger i håret, hon feministen.
Jag (rejält starstruck och impad): Du menar Linnéa Claeson?!
Han: Ja, så kanske hon heter. Jag såg direkt när hon klev ombord att hon är en sån som hatar män. Det där färgade håret och slokhatt. Hon liksom glodde på alla män. Hon hade det i blicken.
Jag: (stum av förvåning och försöker ta in vad han just sagt). Så du kunde se i hennes blick att hon hatar män?
Han: (Börjar inse vad han sagt och att det inte föll i god jord.) Ja, man ser det på hennes uppsyn.

Diskussionen fortsatte. Inte någon längre stund eftersom jag som så många gånger förr insåg att det bara skulle leda till tråkig stämning. Jag kunde ändå inte fatta att han uttryckt sig så idiotiskt om henne. Kommentarerna om hennes utseende. Jag kokade inombords och tänkte minst lika elaka tankar tillbaka. Som att jag ville få upprättelse åt Linnéas vägnar. Ja, tänkte jag, inte konstigt att hon glodde på dig så som du säkert satt och glodde på henne...

En tid senare tog jag upp hans kvinnosyn och att jag blev illa berörd och ledsen när han uttryckte sig förnedrande mot kvinnor. Jag sa att jag hade problem med detta och att jag inte kunde leva tillsammans med en man som uttryckte sig kränkande mot andra människor. Kvinnor som män. Han nekade omgående och ifrågasatte trovärdigheten i mina påståenden. Han som ju lever omgiven av kvinnor, hur skulle han kunna ha en förlegad kvinnosyn? Nej, det kunde han inte riktigt köpa. Nej, tänkte jag i mitt stilla inre. Jag kan heller inte köpa ditt beteende.

Så kom det sig att jag var ett steg närmare slutet. Eller början kanske jag borde säga.

Det finns så mycket kärlek att bara hämta hem

Varje dag får jag så enormt mycket kärlek. Jag vaknar och känner att jag gillar den som är jag = självkärlek. Jorå, fastän det är mens, svullna puffögon pga gråt kvällen innan eller bara random uglyness... Det är ändå jag som ligger där. Min kropp har klarat så mycket, mitt psyke så enormt mycket mer. Jag är så jäkla stolt över att vara jag!

Sen möts jag av kärlek från min egen skitunge här hemma. Tonåringen visar det bara på lite annorlunda sätt. Här får jag se till att vara bred i min tolkning.

Kommer till jobbet och vaktmästare hejar alltid glatt, sen möter jag kollegor i korridoren som trots novembermörkret och galet mycket arbete hejar minst lika glatt.

Kvart över åtta möter jag eleverna varje dag. 19 st förväntansfulla (mer eller mindre. Här får jag också göra en bred tolkning...) 12-åringar som får mig att le, every single day!

Sen fortsätter min dag på lite olika sätt, men med samma tema. Kärlek, omtanke och en massa humor. För som vi skrattar på jobbet. Och som jag skrattar med min familj och mina vänner. Humorn är onekligen en drivande del i mitt maskineri. Kombinera det med kärlek så är man i hamn. Tänk att det finns så mycket kärlek att bara hämta hem om du är villig att se den och ta emot den. Glöm inte att dela med dig bara!


Ha en riktigt fin lördag!

/Karin