Han: Hon den där med olika färger i håret, hon feministen.
Jag (rejält starstruck och impad): Du menar Linnéa Claeson?!
Han: Ja, så kanske hon heter. Jag såg direkt när hon klev ombord att hon är en sån som hatar män. Det där färgade håret och slokhatt. Hon liksom glodde på alla män. Hon hade det i blicken.
Jag: (stum av förvåning och försöker ta in vad han just sagt). Så du kunde se i hennes blick att hon hatar män?
Han: (Börjar inse vad han sagt och att det inte föll i god jord.) Ja, man ser det på hennes uppsyn.
Diskussionen fortsatte. Inte någon längre stund eftersom jag som så många gånger förr insåg att det bara skulle leda till tråkig stämning. Jag kunde ändå inte fatta att han uttryckt sig så idiotiskt om henne. Kommentarerna om hennes utseende. Jag kokade inombords och tänkte minst lika elaka tankar tillbaka. Som att jag ville få upprättelse åt Linnéas vägnar. Ja, tänkte jag, inte konstigt att hon glodde på dig så som du säkert satt och glodde på henne...
En tid senare tog jag upp hans kvinnosyn och att jag blev illa berörd och ledsen när han uttryckte sig förnedrande mot kvinnor. Jag sa att jag hade problem med detta och att jag inte kunde leva tillsammans med en man som uttryckte sig kränkande mot andra människor. Kvinnor som män. Han nekade omgående och ifrågasatte trovärdigheten i mina påståenden. Han som ju lever omgiven av kvinnor, hur skulle han kunna ha en förlegad kvinnosyn? Nej, det kunde han inte riktigt köpa. Nej, tänkte jag i mitt stilla inre. Jag kan heller inte köpa ditt beteende.
Så kom det sig att jag var ett steg närmare slutet. Eller början kanske jag borde säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar