Idag grät jag i bilen hem från jobbet. Det har varit ett par tuffa dagar såhär i början av terminen och mina reserver är inte på topp. Därav det korta skrivuppehållet. Jag har ätit, sovit, och jobbat. Och ägnat min kärlek en hel massa tid. Det är det här som ter sig lite paradoxalt. Jag har det himla bra, men så blev jag så väldigt ledsen idag. Känner hur jag trillar ner i bekräftelsefällan eftersom jag är stressad, inte har sovit tillräckligt och känner mig allmänt loppig. Sa jag att jag har mens och är ganska pms:ig? Hur som helst så har jag uppenbarligen flera anledningar till att känna mig lite nere.
Fine. Det är lugnt. Det ordnar sig.
Min poäng är helt enkelt den att dessa dagar måste också ges utrymme. När fulheten, sunket och loppigheten smyger sig på. Att fulgråta i bilen mellan jobbet och hemmet är verkligen en underskattad sysselsättning.
Tränar på att andas. Koncentrera mig på det jag kan påverka och nonchalera yttre omständigheter som varken har med mig att göra eller är riktade mot mig. Att inte bli ängslig och slå på mig själv. Att istället fokusera på det som är. Det jag vet och det som finns på riktigt.
Andas.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar