Dagen då...

En del av mig.

I dag bjuder jag på en text som jag skrev på en skrivkurs där vi uppmanades att skriva om något livsomvälvande. Kommentera gärna. Berör texten? Annat?

Ha en fin dag!
/Karin


21 december 2007

Det lilla rummet rymmer en brits, ett handfat, två besöksstolar och en sådan där pall som man kan snurra på gjord av metall. Vi väljer besöksstolarna. Ljudet av mina handflator som mekaniskt jobbar med att ta bort icke existerande damm från jeansen är det enda som hörs. När den proceduren är klar kontrollerar jag att mobilen i min väska är satt på ljudlöst. Jag noterar även att rullen med papper som täcker britsen behöver bytas ut eftersom pappret håller på att ta slut. Det måste jag komma ihåg att säga till om. Klockan på vänster arm visar strax efter tio och vi har blivit ombedda att vänta.

Så vi väntar.

Orden förblir outtalade där vi sitter. Tankarna tar desto större utrymme och i ett försök att sluta tänka, läser jag på skylten bredvid handfatet om vikten av god handhygien. Jag skrattar till över formuleringen att ”Lite skit har ingen dött av. Jodå”. Mitt skratt fångas upp och han passar på att intyga att allt nog kommer att ordna sig. Som att mitt skratt skapar utrymme för en stunds ro mitt i all oro. Jag unnar oss den fristen fastän vi inte har råd. Som att ha ett kreditkort fyllt av frid, harmoni, lugn och ro. Vi har egentligen inte råd, men vi tar av krediten.

Nu har klockan hunnit bli både kvart över och fem i halv. Vi bäddar in varandras oro och ängslan genom att konstatera att det säkert kommer någon snart och att det bara är att vänta. Så vi väntar.

Lukten av tvål och handsprit blandas med doften av min parfym och jag hinner precis läsa vidare på skylten att detta är ett parfymfritt sjukhus, när dörren öppnas. Han är lång och mycket yngre än förväntat. Kanske är det skrattgroparna. När han tar min hand för att hälsa har han svårt att se mig i ögonen. Och med ens vet jag.

Det är den 21 december, ett par dagar före julafton. Klockan har inte hunnit passera elva. Jag är 33, mamma till en liten flicka och har precis fått ett besked som ska förändra mitt liv. När vi lämnar rummet haffar jag en sköterska för att berätta om pappersrullen som håller på att ta slut.