Okej att vara ledsen, del 2

Bild lånad från pixabay

I tron att ”det är okej att vara ledsen” innebar att jag kunde vara den jag var och att han älskade mig oavsett sinnestillstånd, tillät jag mig att uttrycka egna behov och åsikter. Ganska snart började det skava.

Blev jag ledsen, irriterad eller arg på honom eller något och tog upp det slutade det alltid med att jag enbart hade mig själv att skylla. Han tålde inte kritik, ej mindre den riktad mot något han sagt eller gjort. Om jag fått den berömda kronan för varje gång han sa ”om du bara inte…” eller ”ja, men jag var tvungen eftersom du…” På något konstigt sätt fick han mig alltid att tro att det var mitt eget fel. Där ledsamheten övergick i frustration, tog tårarna vid och det var inte längre okej att vara ledsen. 

Hans bästa försvar var att stänga mig ute. Han slutade helt enkelt att prata med mig efter det att han konstaterat att inget mer fanns att säga om saken. Saken var färdigdiskuterad och eftersom hela situationen gjort honom trött och ledsen gick han ofta rätt och slätt och lade sig. Jag och tjejerna fick rätta oss efter att pappa var trött och behövde vila. Det kunde pågå allt från några timmar till ett par dygn.

Aldrig tidigare hade jag känt mig så förvirrad. Hur kom det sig att han sårade mig för att sedan bli arg på att jag blev ledsen för att slutligen beskylla mig för att han tvingats bli arg? I min värld hade det räckt med att han lyssnat på mig, bekräftat hur jag upplevt det hela för att någon gång kanske säga förlåt. Varje gång tog jag istället på mig skulden och bad om förlåtelse. Jag hittade på anledningar till varför jag överreagerat och att gav löfte om att bättra mig. Sömnbrist, krångel på jobbet eller dagarna före mens. Han avgjorde när det var okej att vara ledsen och gråta.

Han som kunde vara så varm och förstående och kunna trösta när jag var ledsen över något som inte hade med honom att göra. Han satte reglerna för hur och när jag fick vara ledsen och jag följde dem till punkt och pricka. Med tiden lärde jag mig att se hur mycket eller lite utrymme det fanns för mig och mina behov. I takt med att jag förfinade den här tekniken kom bekräftelsen från honom att jag var så lätt att ha göra med, sällan krånglade i synnerhet och älskvärd i största allmänhet. Den sortens bekräftelse lindrade såren och jag kände mig älskvärd. Värd kärlek. Jag hade ju faktiskt överreagerat. Han menade ju det inte så.

Om jag bara kunde tåla lite mer och inte vara så känslig hela tiden.