Då började kraften att strömma!

Bild lånad från www.hvi.uu.se

Låg och lyssnade till boken You Go Girl: att våga lämna kränkande kärleksrelationer och fastnade den här gången vid:

"När jag bröt mina mönster kunde kraften börja strömma" 

Det säger allt. Så snart du bryter upp och vågar prova en annan väg, strömmar verkligen kraften med dig. Jag bröt upp fyra gånger. Tre gånger gick jag tillbaka. Jag orkade inte stå emot, jag idealiserade vår relation och ville så gärna att det skulle funka. Tänkte tankar som att "den här gången kommer det att bli annorlunda". Den fjärde och sista gången, som jag avslutade vår relation kändes inte annorlunda på något sätt. Det gjorde lika ont och varje gång följde jag samma mönster.

1. Jag fick nog och orkade inte mer. Kände mig tillräckligt stark för att gå. Kraften strömmar till och jag känner mig oövervinnelig. Jag gjorde det! Full av energi och jävlaranamma tar jag steget. Så modigt och starkt gjort av mig.
2. Efter ett tag hamnar jag i den andra fasen, skrik och panikfasen, men vänta nu... Vad har jag gjort!?! Blev det här verkligen bra. Jag tvivlar på mig själv. Tänker på hur fin han är och visst var jag ändå ganska krävande? Borde jag inte bara tåla lite mer? Åh... Tänk om han bara kunde komma och hålla om mig? Så att jag får sjunka in i hans stora famn och känna att det är vi igen... Här gäller det att stå ut och stå emot. Det handlar ju om att min hjärna inte är van vid dessa handlingar, mina tankebanor har gått helt andra vägar tidigare och dessa nya vägar känns både läskiga och osäkra. HÅLL UT! 
3. Den tredje fasen som jag brukar gå igenom blir bearbetningsfasen. Här börjar känslorna lugna ner sig. Topparna är inte lika höga och dalarna inte lika djupa. På ett sätt planar de ut. Det lägger sig ett sorts lugn runt mig. Fortfarande kan jag börja gråta när jag minst anar det eller få plötsliga känslor av ilska. Men bergochdalbanan lugnar ner sig och det känns inte lika osäkert längre. Jag börjar så smått orientera mig i min nya tillvaro och bit för bit tar jag mark. Här brukar jag vara väääldigt mottaglig för yttre bekräftelse och smicker. Det händer ofta att jag blir flörtig, känner mig attraktiv och lätt faller för komplimanger. FEL VÄG ATT GÅ! Jag vet det innerst inne, men tomheten är enorm, från att ha haft en partner som mitt i allt elända även bekräftat mig och bidragit till någon sorts fysisk närhet är jag själv. Väninnor och andra människor i sin omgivning börjar dra sig tillbaka och man har inte den totala uppbackningen längre. Vardagen lunkar på och hur härligt är det inte att få flörta och känna sig bekräftad genom någon annan? Dopaminet slår till och precis som vilket beroende som helst är det svårt att stå emot. Lite uppmärksamhet kan pigga upp, javisst! Men jag vet med mig att det är hög tid att dra i handbromsen här. Just nu försöker jag istället ägna mig åt intressen, göra roliga saker, omge mig med trevliga människor och läsa inspirerande böcker m.m.
4. Avslutningsfasen. Det är den här fasen jag strävar efter. Jag har aldrig kommit hit, men den här gången ser det lovande ut. Här tänker jag att jag är trygg i mig själv. Ej söker bekräftelse utifrån mer än normalt. Känner mig tillfreds med mitt liv och mina val. Ett lugn.

Det här blev ett långt inlägg, men jag tänker att vi borde vara många som går igenom olika faser, trillar dit, avslutar relationen igen, rasar samman och slutligen reser oss. Berätta gärna om dina erfarenheter. Tack för ordet!

/Karin