Jag brukade även fota honom. Ensam och tillsammans med barnen. Var vi på gemensam semester såg jag till att fota dem tillsammans, så att det skulle finnas fina minnen att titta på. Jag är en amatörfotograf och bilderna blev väl helt okej och syftet var att dokumentera och fylla på familjealbumet. Jag själv hamnade sällan på bild. Några gånger bad jag honom ta bilder på mig tillsammans med min dotter och då fotade han. Men sällan eller aldrig tog han bilder på mig. Jag skämdes för att det gjorde mig ledsen. Jag fotade ju honom lite då och då. Dels ville jag ha bilder att titta på eftersom vi inte bodde ihop och dels ville jag ge honom den omtanken. Jag sa alltid att han blev fin och hur snygg han var. Men bilderna på mig uteblev. Sådan fånig sak att bli ledsen över...
Men så minns jag den gången jag frågade om han inte ville ta en bild av mig och ha svarade att "men gumman, du blir aldrig bra på bild, du ser inte naturlig ut." Jag minns hur jag sjönk ihop och bara konstaterade att han hade rätt. Jag känner mig alltid lite obekväm när kameror åker fram, men jag tycker att det har blivit bättre med åren. Varför kunde han bara inte fota och få mig att känna mig betydelsefull och fin? Nu när jag blickar tillbaka tycker jag inte alls att det är fånigt. Det är snarare ett av alla sätt att visa uppskattning för sin partner. Tro nu inte att jag ville bli fotad i tid och otid, nej, men kanske ett par bilder om året så att även jag kunde ha bilder av mig och barnen eller bilder av oss tillsammans.
Hoppas ni får en fin torsdag och glöm inte att man kan visa kärlek och omtanke på många olika sätt, att ta en bild och säga att personen är fin är bara ett exempel.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar