Kärleksbrevet

Ganska tidigt i vår relation skrev jag kärleksbrev till honom. Det allra första fick han tillsammans med sin födelsedagspresent. Då hade vi varit tillsammans i 1,5 månad. Jag var så förälskad i honom. Jag sov inte, åt inte, kunde knappt fungera på ett normalt sätt. All min tid och hela mitt inre upptogs av honom. Jag var blixtförälskad.

Ett av alla mina sätt att uttrycka min kärlek för honom var att skriva. Under våra 4 år så blev det en hel del brev. Men så är jag en skrivande person, det är ett av mina sätt att uttrycka mig. I skrift kan jag låta känslorna bre ut sig som akvareller i vatten. Det är pappret som sätter gränserna. Bokstavligen talat.

Han menade att han inte var en skrivande person. Därför fick jag aldrig något svar.

Jag hade så gärna velat få ett svar. Ett endaste svar på något av alla brev. Jag är medveten om att jag inte kan begära samma frekvens, eller ens något svar över huvud taget, men det skavde. Som det skavde.

När jag lämnade honom kom svaret. Som jag väntat, längtat och hoppats på att få ett kärleksbrev från honom. Det var ett vackert brev, men det var ett försenat brev. Han visste precis vilken punkt han skulle trycka på. Både egoistiskt och självcentrerat att ge mig det jag så länge önskat. Helt i egenintresse. Så sorgligt.

Ha en fortsatt fin dag!
/Karin