Visst låter det rart? Jag ville så gärna tro på honom, så jag förlät och slätade över både en, två och tusen gånger. Jag menar, även om han inte sa förlåt eller på annat sätt visade att han ångrade sig, så sa han att han älskade mig. Mer än så kanske jag ändå inte kunde begära. Om han nu var så fin och sa att han älskade mig, behövde jag ju inte fortsätta vara ledsen eller tjura. Det låg på mig huruvida vi skulle komma över et jobbiga eller ej. Även om jag inte kände att något hade förändrats så ville jag inte stå i vägen för att få tillbaka det härliga mellan oss. Jag förlät och sedan gick vi vidare. Trasslet viftade vi bort och låtsades inte om där det låg i hörnen och byggde berg.
På det här viset traskade vi vidare. Han lika nöjd som jag var missnöjd.
Tankar på det?
Ha en fortsatt fin söndagkväll!
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar